Detta kommer antagligen bli ett ganska bittert inlägg som många kommer hata på. Men jag är jag, där av tar jag upp det ändå för jag står för mina åsikter. Hur som, det jag tänkte skriva om är våra kära djur vi köper. Visst är de underbara alla dessa år vi har de, de börjar betyda mer o mer för varje dag. Som alla vet har allt liv ett slut, ofta är det vårt beslut att säga hejdå till våra kära vänner när det känns som att tiden är inne. Tänker dock inte vara tråkig att skriva om döden hos ett djur. Utan jag kommer skriva om oss människor. 

 

Tänk dig att du skaffar en hund och får en vän. Men denna vänn kommer tyvärr leva i ca15 år om man har tur att det inte händer något innan. Det vet du när du skaffar detta djur. Majoriteten av fallen så dör djuret innan ägaren. vad jag inte förstår är hur en människa då sätter sig så fast vid detta djur och säger "Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan djuret" eller "Jag kan inte tänka mig ett liv utan djuret." För tbh, du kommer leva utan detta djur och du måste kunna tänka dig ett liv utan detta djur som du har för vi har inte turen att få leva med de till slutet. Jag förstå att du älskar ditt djur - det ska man- men du kan inte skaffa djur om du får en sådan stark känsla av att du inte kan klara dig utan den. Usch vad jag är grov. 

 

Jag är hemsk när det gäller avlivning eller död. För jag tycker det är bra för djuret så länge man inte gör det i onödan. Det jag vill är att man ska accepteera att ens djur dör och självklart får man vara ledsen över det. (Jag menar, jag kan fortfarande gråta för Mistral.) Man ska bara inte fastna där utan gå vidare med djuret i hjärtat. På tv och i riktiga livett har jag sett allt för många som gör sådana saker för att sitt djur ska vara levandes när man ser hur den plågas eller inte alls tycker att det är roligt en ägaren "måste" ha den levandes. Det jag försöker säga är att jag är trött på egoisktiska djurägare som håller kvar sina djur för deras skull (Känner att jag inte skrivit detta med rätt ord , men fuck it.)